Just nu känns det som att jag är påväg på rätt väg med mitt liv. Jag har en underbar sambo som jag älskar över allt annat och jag är så glad att han står ut med mig när jag är en gnällkärring som jag rätt ofta har vart de sista. Allting har vart upp och ner men nu börjar de gå åt rätt håll. Jag har kanske faktiskt insett att jag får vara "liten" och att jag faktiskt får söka närhet. Det är inte en svaghet att behöva en axel att luta sig emot ibland.. Och jag har en axel att luta mig emot. Som inte stöter bort mig. Som förstår mig och som vet hur han ska hantera mig. Han får mig att känna mig mänsklig. Han får mig att känna mig speciell. Han får mig att känna mig älskad. Han får mig att känna mig levande. Att jag kan vara mig själv. Jag behöver inte vara någon annan för han älskar mig för den jag är. Inte för den alla andra tror att jag är.. För jag är inte den alla tror jag är.. Men jag är påväg.. Jag är påväg att visa alla vem jag egentligen är.. Och nej, nu menar jag inte att jag är två olika personer. Utan att jag inte har vågat visa vem jag är egentligen för att den jag egentligen är, den personen är inte så känslokall och hård som alla tror.. Jag är bara en person med väldigt mycket känslor som jag inte vet vart jag ska göra av. Men nu börjar jag få reda på de.. Så nu.. Nu är jag påväg.