Ena stunden känns allting på topp och nästa stund så känns det som att jag ska rasa ihop när som helst. Skratta ena stunden för att sen försöka stoppa tårarna som bara sprutar ut.. Jag vill inte ha det så.. Och jag vet inte ens varför jag skrattar.. Inte ens varför jag gråter.. Lycklig? Deprimerad? Stress? Osäkerhet? Inte vet jag iaf.. Men jag har så mycket frågor.. Men får inga svar.. Men jag börjar iaf tveka till att fortsätta med psykologen. Troligtvis bara för att jag vill slippa undan att gräva fram allt som jag så länge tryckt undan... Men jag ska fortsätta gå dit.. Och försöka iaf.. Hjälper inte de så vet jag inte vad som hjälper.. Jag försöker iaf, mer kan jag inte göra...